fredag 28 augusti 2015

Små och stora problem

Något jag ibland stöter på när jag rör mig på nätet är diskussionen om just små eller stora problem. Mer specifikt. Vilka problem som är viktigast. Oftast så handlar det om en person eller en grupp som känner sig frustrerad över att feminister fokuserar på småsaker istället för på de stora frågorna. Ibland så uttrycker de även åsikten att feminister inte bryr sig om riktiga problem.

Det är nu i min värld som det uppstår ett problem. Ingen kan nämligen bestämma vad någon annan ska tycka är viktigt. Vad som är ett litet problem för en person är ett stort problem för någon annan.
Det är också så att enligt mig så hänger de stora och små problemen ihop. De existerar inte separerat ifrån varandra. De stora problemen är de som vi kan se tydligt och uppenbart. Det är de problem där alla kan instämma att de utgör ett problem. Ibland blir de därför lite för stora, vi klarar då inte längre av att se dess påverkan på oss i vår vardag.

Ett exempel är våldtäkt. Våldtäkt är ett problem. Det finns inte någon som anser att våldtäkt är en acceptabel handling. Det är bland det lägsta och mest kränkande du kan göra mot en annan människa.
Det är det stora problemet.

Vad som finns under det stora problemet är de små problemen. Små problem tenderar att vara sådant människor inte riktigt tar på allvar. Det här folk börjar hitta på ursäkter för det beteende som till sist leder till det stora problemet. Här handlar det om människors rädsla, om deras nonchalans och om bortförklaringarna. Trots att de var för sig utgör ett litet problem så är de symptom på det större problemet. Det är här kvinnor undviker att röra sig ensamma ute sent på natten. Det är här vi talar om för andra "att det inte var så farligt" när någon har känt sig trängd eller trakasserad. Det är här vi hör ursäkterna, "vad hade hon på sig", "vad gjorde hon på festen", "han är ju en sån trevlig kille". Det är här vi hör "Hon ljuger."

De små problemen är oftare svårare att sätta fingret på för de kräver i högre grad att man har en personlig upplevelse för att kunna erkänna att problemet existerar.
Det finns också ett rent demokratiskt problem när vi säger till människor att det de kämpar för att inte tillräckligt viktigt bara för att det verkar banalt i förhållande till det stora problemen. Vad många inte inser är att de som kämpar för att fixa de små problemen försöker ändra något mycket mera djupgående. De försöker förändra samhället i grunden. Hur vi ser på andra och oss själva. Hur vi bemöter andra människors upplevelser.
De försöker göra ett samhälle där kvinnor och män har samma värde och bemöts med likvärdig respekt. Då blir plötsligt de små problemen viktiga.

måndag 27 april 2015

Acceptabelt våld?

Det har under ett par dagar seglat upp ett rättsfall som är ett år gammalt. Orsaken till att fallet plötsligt har blivit aktuellt i tidningar och sociala medier är för att det handlar om en lärare som handgripligen kastade ut sin störande elev från undervisningen. Eftersom jag, liksom alla andra, omöjligt kan veta detaljerna kring händelsen så kan vi inte göra mer än att spekulera. Att en elev stör är givetvis ett problem. Att lärare måste ha befogenheter är självklart. Det som bekymrar mig är en specifik formulering som flyter runt i diskussionens bakgrund. Acceptabelt våld.
Alltså en nivå av våld som vuxna människor ska ha rätt att bruka emot barn. Eftersom de stör undervisningen. Eftersom de inte lyssnar på vad läraren säger. Eftersom läraren inte ska acceptera vad som helst. Men går det verkligen att så oproblematiskt att prata om en acceptabel mängd våld? Mot ett barn.

Ungdomens ständiga förfall. Så kan man beskriva hur tidigare generationer alltid ojar sig och suckar åt ungdomens påfund. Barnen är alltid mindre lydiga och mer ouppfostrade än när de själva var barn. Kanske är det så. Kanske inte.

Enligt elevombudsmannen som företrädde eleven i rätten så visade det sig att elev ifråga har en funktionsnedsättning. Nog borde väl läraren ha sett tecken på detta tidigare. En funktionsnedsättning kommer inte som en blixt från klar himmel. Eleven hade säkerligen vid tidigare tillfällen uppträtt störande och varit stökig i klassrummet. Alltså handlar det inte längre om ett tillfälle där eleven agerade på ett olämpligt sätt. Det var säkert inte första gången som eleven hade blivit ombedd att lämna klassrummet. Men vi vet inte. Vi vet inget mer än att en lärare släpade ut sin elev ur klassrummet, blev anmäld för misshandel och sedan friad av både tingsrätt och hovrätt. Vi vet att eleven inte lyssnade på lärarens tillsägelse. Alla omständigheter runt omkring är inte kända. De som vet är eleven, läraren, föräldrarna och elevens klasskamrater.
Ändå sitter det människor och anser att det finns en acceptabel mängd våld som en lärare får bruka mot sin elev.

I de svenska klassrummen är oordningen stor. Klasserna är ofta stora och de är stökiga. Lärarna går på knäna, är stressade och vågar inte göra något av rädsla att bli anmälda. Det är problem. Men är problemet verkligen eleverna? En elev som har blåmärken efter att blivit fysiskt utdragen ur klassrummet är säkert både rädd och arg. Men den som anmäler är inte eleven. Det är föräldrarna. Och det är där problemet finns.

Många problem som uppstår i skolan skulle lätt kunna lösas genom att skola och föräldrar gemensamt kommer överens om vad som gäller. Skolan berättar vilka regler som finns och vilka problem som kan uppkomma. Föräldrarna ger förslag på möjliga lösningar. Tillsammans kommer parterna överens om hur skolan ska agera och hur föräldrar ska agera.
Så sker inte i skolan idag. Föräldrarna saknar respekt för lärarna. Det berättas om och om igen. Föräldrar som kommer till möten och ställer krav. Som inte jobbar med skolan utan anser att skolan jobbar för dem. För ett barn är föräldern den högsta auktoriteten. När skola och hem agerar tillsammans delar dem på den auktoriteten. Men vad händer när föräldrarna inte respekterar sina barns lärare? Ja inte blir de utsläpade från föräldramötena på grund av att de stör. Det vore inte en acceptabel mängd våld, inte när den brukas mot vuxna människor.
Om inte föräldrarna respekterar sina barns lärare, hur kan vi då förvänta oss att barnen ska göra det? När inte politikerna respekterar lärarna, vem gör det då? Och vem respekterar eleven?

I en debattartikel i DN skriver Caroline Dyrefors Grufman om fallet. Hon har företrätt eleven i rätten och vet förmodligen relativt mycket om vad som har hänt. Ingenstans står det att hon tycker att eleven agerade korrekt i klassrummet. Inte någonstans säger hon att eleven inte störde. Bara att lärarens åtgärd inte skulle ha resulterat i blåmärken.
I kommentarsfältet är inte en enda på elevens sida. Visa förespråkar metoder som experter på barnuppfostran sedan länge förkastat. Ingen har respekt för eleven. Flertalet tycker att lärare ska ha rätten att utöva en acceptabel mängd våld för att lösa en stökig klassrumssituation. Frågan är vad som egentligen händer. Att bli utsatt för våld, hur mild det än må vara, inger inte respekt. Det löser inte de grundläggande problemen.

Och var ska eleverna lära sig respekt någonstans? Förnedrings-TV? Politikernas smutskastningskampanjer? Den giftiga miljön som ofta råder på Internet? Av föräldrar som föraktar deras lärare? Lärare som tar till våld?

Ungdomens ständiga förfall. Har våld någonsin löst några problem? I de allra flesta fall orsaker det bara mer.

onsdag 15 april 2015

Flum på schemat eller konstnärer i grodd

Det känns som människor ibland glömmer bort att även de högsta träden en gång var ett frö i jorden. Mycket ska gå rätt för att ett träd ska växa och bli stort. Fröet måste falla i rik mylla, det får inte vara för torrt och det får inte vara för blött. Som ett litet skott finns det många faror, alltid kan det komma någon och slita upp skottet ur jorden. Men under rätt förutsättningar kan det växa och sträcka sig mot himlen ovanför.

Politiker har försökt krossa fröet och nu sopar de undan jorden.

Det var med stor sorg jag läst i början av veckan att min gamla gymnasieskola i Uppsala ska läggas ner. Programmet som jag en gång gick är ett av de som ska försvinna. De som blir kvar flyttas till skolor med lokaler sämre anpassade för deras behov. Det fattas pengar, elevkullarna blir mindre. Att politiker behöver fatta svåra beslut är förståeligt. Frågan är om de fattar rätt beslut.

En av politikerna förklarade att antalet sökande till de praktiska och yrkesförberedande programmen har minskat. De förstod inte varför.
Hur kan de inte förstå? Svaren finns precis framför deras ögon. Som osten i kylskåpet man inte ser för att den är för nära.

En yrkesförberedande utbildning ger inte längre behörighet till högskola eller universitet.

De estetiska ämnena har kallats för flum i åtta år.

Skolan har blivit en plats där det inte längre går att misslyckas. Där man inte kan ändra sig. Testa sina styrkor och svagheter.

Är det då verkligen så förvånande att eleverna väljer något annat. Hopp om trygghet. Rädslan för att inte lyckas. För att inte tas på allvar. De har slutat våga. Skolan har slutat våga.

Att en gymnasieskola och estetiska program i Uppsala läggs ner kanske inte kommer påverka kulturen i Sverige i någon högre grad. Men nedläggningen säger något om den tid vi lever i. I takt med att kraven har ökat har mer mjuka värden fått stryka på foten. Det som saknar direkt resultat och mätbarhet är helt enkelt värt mindre i dagens samhälle. Och vad är svårare att mäta än ett konstnärskap? 

Estetiska program utgör grogrund för den blivande konstnären. Där kan skottet växa i ro och fröet som aldrig fick en chans kan slå rot. Vad som sedan växer upp är något vi kan se först långt efter att skolan är klar med sitt jobb.
Det kommer alltid finnas de som kan växa på egen hand men varför göra det svårare än nödvändigt. Varför ge chansen enbart till de som skulle ta den i alla fall?

För skapande är en process. Något som alla som använder kreativa uttryck snabbt lär sig är att det är okej att misslyckas. Att prova igen. Lära sig av sina misstag. Man lär sig att det man skapar inte behöver bli perfekt.

Inte alla vi som gror och grott i det estetiska kommer att hamna bland trädtopparna. Men de vi inte finner i toppen finner vi i mullen. I jorden bland trädens rötter finns de som vårdar och hjälper nästa generation att växa och bli stark. Skapande och kreativitet försvinner inte bara för att vi inte kan se den

Om vi inte kväver den.

Att några estetiska program på en gymnasieskola i en stad någonstans i Sverige, som råkar vara just Uppsala, kanske inte verkar vara en stor grej. Men när det är ett symptom på något större. Då har vi ett problem.
För människor glömmer bort att ungdomen bär med sig framtiden. Allt det vi kallar kultur är beroende av nya röster, nya talanger och nya kämpar. Och vi kväver den.

I skolan har elevernas kreativitet begränsats. Estetiska ämnen kallas för flum och praktiska kunskaper är mindre värda. Men det som är flum nu kanske bereder vägen för nästa generations regissörer, skådespelare, författare, musiker, fotografer, konstnärer och nytänkande. Om vi ger dem en chans.

Jag kommer aldrig bli skådespelare. Efter tre år på ett teaterprogram är jag väl medveten om detta. Men de tre åren gav grogrund för något annat. Idag har jag valt ett program på högskolan som också kan betraktas som flum men en dag kan jag ha nått till mina trädtoppar. Tills dess tänker jag sikta så högt jag bara kan.
För som en av mina teaterlärare sa för nästan tio år sedan. Man måste sikta mot stjärnorna.

söndag 8 mars 2015

Today, I write to everyone

There are plenty of subjects I've could have chosen to write about today and I certainly had the intention to. Instead, I've decided to write and address everyone.

8 of Mars. The International women's day. Two years ago I wrote about this day. One year ago I wrote once again about this day. Still wishing that the need for such a day to fade into oblivion. Such thing have obviously not happened yet and I can probably take for granted it wont happen during my lifetime. This year, I wont talk about this specific day. This year, it's about being a woman, living in a world that a times seems to hate that existence.
As many of the people in my generation, I live most of my life through the internet. Making friendships with people from all over the globe and learning things I didn't knew before. Like most of my generation, I've come in full contact with the toxicity flourishing on the internet, smudging the joy of all the interesting meeting I've been allowed to have.

I'm not your typical woman. In many way, I reject it. From the way I dress to the way I cut my hair. I enjoy being different. Gender is not very important to me, especially not my own. It's to the point I've questioned my own gender. I don't feel like my gender. I can't identify with being cis but I'm definitely not transgender either. This ambiguous relationship to my own gender makes me question, what am I? Why can't I be allowed to be a human? 

There have been plenty of times when I've been mistaken for a man while making comments in forums and on Youtube. It have fascinated me. Why do people assume I'm a man. Even when addressing issues of gender equality people have made the assumption I'm male. That despite there is nothing that could allow them to make that conclusion.

I want to be human before I'm a gender, yet I do allow myself to be a woman. Because in the eyes of the world, that's what I am. When people look at me, that what they are going to see. While I've yet to encounter true discrimination I still stand up for the women who do. Because not every woman is as lucky as I am.
The true toxicity is always seen through the internet.

It's difficult to not react when I see people using words like "slut" and "whore" about women. It's hard to not feel resentful. They are words that are used with far to much ease. And those who use them don't get called chastised as much as they should.
It's hard to see the comments to a video containing a woman turn in to reviews about the woman's looks and body. Every part of her becomes scrutinized. Not a word in my direction yet I feel objectified and offended on her behalf.

I'm not the kind to enjoy video games but at times I have faced discussions regarding women in games. Maybe because I lack the context I have a hard time accepting the depiction of women in games that seems to be the norm. It's a weary thing, to repeat the same thing all over, time after another. I don't hate sexy women and I wouldn't complain about women with a generous chest unless they were the only thing I could see. I wouldn't have a problem if I could look at those women and feel like they are realistic.
No matter the fantasy, somethings are to much so. Anyone who've seen the impossible jiggle of a G-cup should understand that no woman would enjoy something like than. It's unrealistic because it would hurt or because it looks stupid. Two things most people would take measures to avoid. Within the world of gamin however, it's conveniently ignored.

Things are connected. Reasons. Norms. Ideals. Things are the same. Differentiated simply through scale. There is no difference between a rape in New York, Stockholm, Nairobi or Calcutta. The basic structures that treat women as secondary is the same. The rape-culture is the same. The ignorance of the same is the identical. The refusal to acknowledge the true source of the problem is not different. Every time a woman is hurt simply because she is a woman doing the same as man, it's wrong.

We are humans. We should treat each other as humans. With respect and dignity. I wonder why that seems so hard for such an amount of people.

This year I wanted to talk about being a woman. I wanted to address everyone, choosing English rather than Swedish as usual. I will speak up any day of the year, because I can, because I should, because there is no way I can't.

fredag 21 november 2014

Problemet är större än individen

Jag ger i följande inlägg ett svar på delar av vad som skrivits i den här artikeln. Förhoppningsvis kan den som vill läsa och förstå ändå men det är ändå en rekommendation att i alla fall se artikeln själv.

Det känns som författaren av den här artikeln har en väldigt begränsad kunskap av vad stor del av feminismen faktiskt försöker göra. Sant generaliseringar och stereotypiseringar gynnar ingen men om man vill göra förändringar så måste man börja med att se vart problemen ligger. Jag kommer i följande inlägg att lyfta ut de exempel hon ger av generaliseringar som görs. Utifrån dem avser jag beskriva vikten av att se problem ur ett bredare perspektiv än det skribenten valt.
 
"Män objektifierar kvinnor." För det första, när man diskuterar den här sortens frågor måste man lyfta problemet från individ till struktur. Enskilda individers handlingar är om än viktiga inte särskilt intressanta när det övriga samhällets strukturer omkring skapar en helt annan verklighet. Så för att förstå det här påståendet så måste man lyfta det från alla enskilda män till att diskutera den manliga blicken som ett strukturellt problem.
Objektifieringen av kvinnor är ett stort samhällsproblem och den objektifiering som görs är överlag med män som tänkta mottagare. För att få syn på objektifieringen kan man studera kommersiella bilder, filmer, spel, böcker och andra media där kvinnor är representerade. Eftersom det finns många och alldeles utmärkta definitioner att hitta kring objektifiering tänker jag inte diskutera den biten här.
Viktigt att förstå är fortfarande att när någon säger att "män objektifierar" så åsyftar detta inte enskilda män. Det åsyftar de strukturer som objektifierar kvinnor med män som de tänkta mottagarna av sagda objektifiering.

"Män misshandlar kvinnor" är ett annat exempel hon tar. Här blir statistik viktigt och den finns lätt tillgänglig. Vartannat år ger SCB ut "Jämställdhetspraktikan" där statistik från de två gångna åren presenteras i alla frågor som rör jämställdhet. Utifrån den statistiken kan man se att män står för majoriteten av allt våld i samhället och att det våldet riktas antingen mot andra män, eller mot kvinnor.
Skillnaden är platsen för var våldet utövas. Män som utövar våld mot andra män utövar detta våld oftast på allmän plats. Män som utövar våld mot kvinnor utövar detta våld oftast i hemmet. Vilket också lyfter frågan om relationen mellan förövaren och offret. Våld mellan män sker överlag där båda parterna är obekanta med varandra. Våld från en man mot en kvinna sker i överlag där parterna befinner sig i en nära relation med varandra.
De flesta feminister idag säger inte att "Män misshandlar kvinnor" utan "Våld mot kvinnor utförs över av män". Vilket är en rätt stor skillnad.

"Kvinnor är lönediskriminerade". Återigen så finns det faktiskt statistik att luta sig på. När man har räknat med alla komponenter (deltid, yrkesgrupp osv) så kvarstår faktum ändå att män överlag tjänar bättre än kvinnor. Räknar man per yrkesgrupp så är löneskillnaderna fortfarande ett faktum även om de kan skilja sig åt beroende på yrke. Sedan kan man argumentera fram och tillbaka om de olika faktorerna men om man lyfter blicken från individen så kvarstår ändå löneskillnaderna mellan dessa två grupper. Överlag. Det kan vara ett rätt bra ord att komma ihåg.

"Män våldtar kvinnor". Det här är en fråga som måste förstås på flera plan och därför är det trist att skribenten bara tar det som ett exempel på hur feminister förstör debatten. Påståendet måste förstås ur 1, Statistisk synvinkel 2, Samhällsperspektiv 3, Internet. Vilket ändå inte klarar att täcka alla plan där uttrycket gör sig gällande.
Om vi börjar med 1, rent statistiskt så står män för ca 98% av alla fall av sexuellt våld. Detta är något som är mycket viktigt att ha i åtanke när detta påstående förs på tal. Ett mycket litet antal kvinnor står för den totala mängden av sexuellt våld. Vare sig det riktas mot män eller andra kvinnor.
2, Ett ord. Våldtäktskultur. När vi lär unga tjejer och kvinnor att undvika att bli våldtagna så säger vi på samma gång att alla män är potentiella våldtäktsmän. Om tjejer och kvinnor inte har den tanken i bakhuvudet så har de bara sig själva att skylla om de skulle bli våldtagna. I alla situationer, oavsett vad, om personen hon umgås med är av manligt kön måste hon vara på sin vakt, annars kanske hon blir våldtagen. Det är den här delen som många har svårt att förstå när våldtäktskultur diskuteras. Det hjälper inte att säga "inte alla män" när vi samtidigt säger till kvinnor "jo, alla män". Vilket givetvis är förödande men som också ger kontext till uttrycket "Män våldtar kvinnor".
3, Internet har gett tillgång till så stora mängder information och så många olika plattformar att umgås att många människor bokstavligen lever stora delar av sitt liv på internet. När många människor fogar över ett sådant stort och fritt utrymme så kommer det oundvikligen finnas de som använder sin frihet på ett mindre tilltalande sätt. Hot, påhopp, förolämpningar, hat och mindre krig har blivit allt förekommande. Människor som tidigare hade ytterst få medel för att nå ut med sina åsikter har idag mängder med verktyg. Ordet "Trolling" används för att beskriva någon som använder forum eller kommentarsfält för spy galla och skapa dålig stämning.
Något som har blivit mycket, mycket vanligare samtidigt som internet har växt sig större är påhoppen mot kvinnor. Många skulle vid den här punken argumentera för att även påhoppen mot män har ökat. Vilket är sant men det finns en markant skillnad.
Det är bara kvinnor som utsätts för hot om sexuellt våld. Det är nästan uteslutande manliga internetanvändare som uttalar dessa hot. Överlag så står manliga internetanvändare för majoriteten av alla hot, trakasserier, förolämpningar, har och krig på nätet. Det är viktigt att förstå varför hot om sexuellt våld ofta drabbar kvinnor hårdare än vad allmänna hot om våld drabbar män. Därför att för en kvinna är risken att utsättas för sexuellt våld ett hot som är ständigt överhängande redan innan hon blir en offentlig person på nätet. Risken är helt enkelt mer påtaglig, mer verklig och något som faktiskt skulle kunna hända.

Ser man uttrycket "män våldtar kvinnor" i förhållande till de här tre punkterna så framträder en mycket mer nyanserad bild av varför det alls används och kan vara relevant.

Författaren i artikeln ifrågasätter varför man inte pratar om individen när man gör dessa generaliseringar. Svaret är tyvärr mycket enkelt. Därför att det inte skulle leda någon vart. Man kan inte komma åt ett problem genom att fokusera på de individer som inte bidrar till problemet. Man kan inte motarbeta rasism genom att peka på anti-rasisterna. Man kan inte stoppa sexism genom att peka på de jämställda. På samma sätt som man måste motarbeta rasism genom att peka på rasisterna och de rasistiska strukturerna så måste man motarbeta sexism genom att peka på de som utför sexistiska handlingar och de sexistiska strukturerna.

Att det finns män som inte objektifierar kvinnor är jättebra. Men det hjälper inte när kvinnor objektifieras i majoriteten av all media.

Att det finns män som inte misshandlar kvinnor är jättebra. Men det hjälper inte när majoriteten av allt våld mot kvinnor kommer från män.

Att det finns kvinnor som tjänar lika mycket eller mer än sina manliga kolleger är jättebra. Men det hjälper inte när majoriteten av alla kvinnor tjänar mindre än sina manliga kolleger.

Att det finns män som inte våldtar kvinnor är jättebra. Men det hjälper inte när majoriteten av alla våldtäkter utförs av män.

Om vi ska kunna få jämställdhet har vi helt enkelt inte tid och råd att titta på enskilda individer. Det finns helt enkelt ingen vits med att peka på de få goda exemplen. Ska det bli någon skillnad, då måste prata om människor som olika grupper. Vi måste prata om strukturer. Vi måste förstå vad som faktiskt är ett problem.

lördag 8 mars 2014

Hipp hipp...hurra?

Säg inte grattis! Gratulera mig inte. Hurra inte för min skull. För det här är ingen dag att fira. Det får inte stanna idag, det får inte isoleras till idag. Verkligheten inträffar alla dagar om året, överallt över hela världen, hela tiden. Det här är en dag som ska respekteras och tilltalas med allvar. Jag firar inte att jag är kvinna den här dagen. Jag sörjer att den fortfarande behövs.

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg. Exakt ett år sedan. På Internationella Kvinnodagen. Dagen som inte borde behövas. Det borde nämligen vara självklart att alla människor ska ha lika rättigheter, oavsett kön. Samma chans till samma utrymme. Samma möjligheter och samma skyldigheter. För ett år sedan svämmade kommentarsfälten över av män som ville visa sitt stöd för kvinnokampen. Män som vanligtvis håller sig undan och är tysta. I år är de tysta även idag.
Året som gått har genom sin rena existens uppenbarat sprickorna mellan den vita fasaden och den smutsiga verkligheten. Allt fler har sett och förskräckts över vad de ser. Våldtäkter som inte är våldtäkter, sexistiska reklamkampanjer och unga killar som köper sex och hyllas sedan som hjältar i sociala medier.
Så står man där och gapar förfärat. Den vackra existens man trodde sig förstå visade sig vara en illusion. Plötsligt så kommer röster till tals. Röster som har försökt göra sig hörda i åratal. De får en plats, all den kunskap de besitter kommer till nytta. Trots det är kvinnan under attack.

Jo, du såg rätt. Kvinnan är under attack. Det sträcker sig långt utanför Sveriges gränser och det kryper långt in under huden. Flera grundläggande rättigheter rycks bort, hårt tillkämpade rättigheter hotas. Rätten till sin kropp, rätten till självbestämmande, rätten till sitt liv. Miljontals liv, samma kamp. Miljontals olika mål, ändå samma kamp.
Vi måste alla börja där vi är och göra det vi kan där vi är just nu. Ju stadigare grund man har att stå på, desto viktigare blir det att våga sträcka sig ner till de på ostadigare mark. Ju viktigare blir det att inte fastna och låta den egna kampen stanna kvar. För kvinnan är under attack. Vi som kvinnor, utkämpar ett långdraget krig. Vi som lever idag står på den grund som byggdes åt oss. Det är vår plikt att bygga för de som kommer efter oss. De som är barn idag och deras barn och barnbarn. Det är lika mycket för vår skull som för deras skull som vi måste fortsätta kämpa och inte stanna till.

Jag vill inte bli gratulerad idag. Jag är en kvinna. Det ska vara en självklarhet. Inte något speciellt att fira. Jag är nämligen kvinna alla andra dagar på året också.

Feminismen har varit på stark framfart i år. Det har pratats mer än på flera år om feministiska frågor. Frågorna har kommit närmare oss, blivit till verklighet. På samma gång har fienderna blivit fler och deras metoder allt brutalare. Vi står inför ett mycket kallt och smärtsamt slag. Hot och trakasserier med sexuella inslag har blivit vardagsmat för många unga tjejer och kvinnor i offentligheten och nätet. Vår främsta plattform är också vår största svaghet. För det är här våra fiender för sina gerillaattacker.
Har feminismen gått för långt undrade Belinda Olsson. Har livet vänts helt upp och ner. Jag tycker nog inte det. Den här hösten har kantats av det ena märkliga domen efter den andra. Kvinnor som uppenbart har varit utsatta har ändå varit tvungen att se sina förövare vandra iväg utan konsekvenser. Då ska man också komma ihåg att de utgör en mycket liten procent av alla våldtäkter. De ledde åtminstone till åtal. Många våldtäktsanmälningar gör inte ens det.

Gratulera mig inte idag. Det finns inget att fira. Ägna tid åt att se de försvunna människorna istället. Kvinnorna i världens glömda konflikter. Som världen ser ut just nu så är det farligare att vara kvinna än soldat. De allra flesta har förhoppningsvis valt att vara soldater, ingen har valt att födas som kvinna.
Sverige är ett bra land på många vis. Vi har kommit långt ifrån de allra mest grundläggande rättigheterna och behoven. Det ska vi komma ihåg, för det är bra. Dock ska vi passa oss för högmodet och stoltheten. Bara för att vi har kommit längre än de flesta länder betyder inte det att vi är klara. Vi får inte bli nöjda. Grunden vi står på är välmurad och gungar inte så lätt. Vi har råd att sträcka ut en hand till medsystrar och medmänniskor världen över. Det betyder inte att vi ska strunta i fortsättningen, ignorera den grund på vilken vi står. Den finns där tack vare andra människors uppoffringar. Det vore att förringa deras arbeta att inte vara beredda att uppoffra något själva.

Dagen vi inte borde behöva. Det var temat för ett år sedan. En dag som borde vara överflödig. Så gratulera mig inte. Hurra inte för kvinnan. Gör det inte till en fest, det är att hylla orättvisorna. Tag istället dig själv och folk omkring dig, gå ut på nutidens gator och torg - sociala medier - och gör kvinnorna den största tjänsten du kan. Anslut dig till deras kamp. För de fortsätter att vara kvinnor, även alla andra dagar om året.

torsdag 27 februari 2014

Bortom prov och betyg



Resultaten i svensk skola sjunker och allmänkunnandet bland Sveriges elever och studenter är lågt. Pisa-studien som presenterades strax innan jul slog ner som bomb med det svenska bottenresultatet. Sedan dess har debatten vart i gång och många är de röster som har försökt hitta orsaken. Det är allt från stora klasser till låga lärarlöner. Vi jämför oss med toppländerna och försöker se vad vi borde göra annorlunda. Mitt i debatten är det en del av skolan som nästan verkar ha tappats bort. Vilken sorts skola vill vi ha?

Som skolan ser ut idag är den extrem resultatbaserad. Allt ska gå att mäta och det är bara den mätbara kunskapen som räknas. Resultatet blir att elevernas kunskap blir fragmenterad och kunskapens kvalitet blir eftersatt. Det är enbart förmågan att prestera på ett prov som blir viktigt istället för att bilda våra unga.
Ett av de länder som lyfts fram i PISA för sina höga resultat är Japan. Landet ligger i toppen av den internationella mätningen. Ofta framförs det att Japan har stora klasser och låga lärarlöner och ändå placerat sig högt bland OCED länderna. Det som är viktigt att komma ihåg i det här läget är att PISA enbart mäter resultat. Sådant som mental hälsa och bildande finns inte med alls. Japan placerar sig tillsammans med Sydkorea bland de länder som har högst procent av psykisk ohälsa bland ungdomar i världen. Många unga är pressade att prestera att när de väl kommer ut på arbetsmarknaden är de redan utbrända. Skolorna är segregerade efter kunskap och elevernas resultat påverkar skolans kvalitet. Även de japanska högsätena segregerar efter studenternas kunskap och resultat.
Är det den sortens skola vi vill ha i Sverige?

Klimatet kring våra skolungdomars kunskaper har hårdnat. Idag är de få som försvarar det livslånga lärandet. När eleverna enbart lär sig för att prestera på ett prov är det då förvånande att resultaten sjunker? Den faktiska kunskapen kommer bort. De mjuka värdena går förlorade. ”Skolan ska verka för levande kunskap” sade Albert Einstein.
Idag ligger mycket fokus på de matematiska färdigheterna. Det är förståeligt. Matematisk förmåga är lätt att mäta. Däremot missgynnar det eleverna. Dels de elever som har större lingvistisk förmåga och dels de elever som lägre lingvistisk förmåga. Eleverna får inte det stöd de behöver för att bli bättre på sina svaga områden. Vi försöker få barn och ungdomar att bygga kunskaper på grunder de inte har. Under skoltiden kan det fungera när hela systemet är uppbyggt kring ett fragmenterat och auktoritärt lärande. Självständighet och kreativitet går förlorat.

Skola och samhälle ägnar tid åt att mäta elevernas kunskaper i svenska, engelska och matematik istället för att ägna tid åt att lära dem att använda sina kunskaper. Att kunna många glossor och ha bra koll på engelsk grammatik ger inte automatiskt förmågan att tala engelska. Japan, som har topp resultat i PISA, har också ett folk med kraftigt bristande förmåga att använda det språk de ägnat år att lära sig reglerna för. Utan att någonsin lära sig att använda det.
Så vilken sorts skola vill vi ha i Sverige? En skola som enbart fokuserar på prov och betyg eller en skola som verkar för levande kunskaper? För att kunna besvara den frågan måste vi ha en debatt som inte enbart fokuserar på resultaten och mätbara kunskaper. Vi behöver en debatt som lyfter fram skolan uppdrag och slutgiltiga mål. Skolan måste få utrymme att tillvarata elevernas kreativitet och vilja till lärande. Eleverna måste få en chans att bli delaktiga i sitt eget lärande. Utöver eleverna själva skulle både samhälle och näringsliv tjäna i längden på en bildad befolkning med självständighet och förmåga att använda sina kunskaper. Så länge allt fokus stannar vid det mätbara kommer det inte finnas utrymme och möjlighet för unga att bygga den grund på vilken deras kunskaper ska växa. Det är trots allt svårt att bygga en grund på något som inte finns.